Efter att ha sett utställningen med Sophie Calle är jag benägen att hålla med några andra besökare som också har sett den … Den håller inte riktigt den nivån man förväntar sig av en vinnare av Hasselbladspriset. Bilderna får visserligen lite mer ”substans” när man läser de tillhörande bildtexterna men utan dem så blir det något av en besvikelse.
Sophie Calle säger dessutom själv att hon inte ser sig som en fotograf och efter mitt besök på utställningen så är jag benägen att till viss del hålla med om det. Kanske är mina förväntningar lite för högt uppskruvade när någon får ett Hasselbladspris men det här känns tyvärr lite som ”kejsarens nya kläder”. Jag skall inte dissa hela utställningen … för en och annan bild höjde sig över mängden men sett till helheten så är det här inget som träffar mitt hjärta.
Därmed alls inte sagt att min åsikt är den rätta … eftersom jag har lärt mig att det inte är helt ovanligt att åsikterna ibland går isär när man ”tycker” om saker. Bilderna må vara hennes ”true stories” men att jag skulle hålla med om att det är så bra att det kvalificerar till Hasselbladspriset, så lå(n)gt vill jag inte sträcka mig. Gå gärna och se utställningen och bilda dig en egen uppfattning, den kanske inte alls stämmer med min.
Vi får hoppas att de som beslutade om priset har sett fler än de här 30 bilderna av henne … och att de bilderna isåfall håller en helt annan klass.
Artikel på Fotosidan.se :