När jag var 17 år tillbringade jag en sommarmånad i Bristol (England) på en kombinerad språk- och träningsresa. På förmiddagarna var det språkundervisning och på eftermiddagarna tränade vi volleyboll. Eftersom vi var unga och odödliga och givetvis klarade av ”allt” så gick vi sedan ut på någon pub / dansställe. Varje kväll.

Jag minns bl.a. att jag och min fllickvän Ann-sofie stod i kön till det populäraste och största dansstället (discot) i Bristol och när vi blev insläppta frågade vakten varifrån vi kom. ”- Jaså, ni är från Sverige. För en timme sedan släppte jag in en journalist från Sverige, ni kanske träffar honom därinne”.

Lite senare stötte vi på min rumskamrat Johan (vi bodde två och två inhysta hos olika familjer) och jag frågade honom bl.a. om han möjligtvis sett till någon svensk journalist. Då visade han mig ett press-kort som han hade låtit tillverka, där det (förutom ordet PRESS i stora röda bokstäver) stod en massa trams … som t.ex. att ”detta kort berättigar till full tillgång till lillprinsens dagbok”.

Han hade gått förbi hela den långa kön och viftat med presskortet åt vakten (som förstås inte kunde läsa svenska) och han hade dessutom inte behövt betala inträde. Resten av den sommarmånaden gick han under smeknamnet ”journalisten”.

En av låtarna som var populär på dansgolvet då (på vinylskivornas tid) var den här :