Kategoriarkiv: Vardagsfilosoferande

Bill Gates hus

Jag tittar på bilderna från Bill Gates hus och letar efter det där hemtrevliga och mysiga … men ser ”bara” elegans, exklusivitet och effektfulla, dyra lösningar avsedda att skapa ”wow för ögat”. Lite som lobbyn och rummen på dyra hotell. Fint, men inte som hemma, liksom.

Om man är rik betyder det inte per automatik att man har ”god smak”. Förmodligen har de knappt lyft ett finger själva utan haft inredare som har tagit fram förslag och genomfört dem.

Det skulle vara lätt att påstå att jag är avundsjuk på dem när jag säger att jag inte skulle vilja bo i ett sådant hus själv (om jag kunde välja fritt) men min stil är inte den ”exklusiva”. För en del är det viktigt med hög ”show off-faktor”, kanske extra viktigt om man är amerikan. För övrigt så skulle  Bill förmodligen tycka att det hus jag skulle ha valt inte är lika fint som hans 🙂

Frågan är … vilket rum vistas de helst / mest i, eller har de en (annan hemlig) mysig stuga uppe i bergen någonstans där de kopplar av och njuter, som inte behöver vara ”representativt”? Nä, jag spenderar istället en stund på Hemnet … och tittar på hus som jag hellre skulle vilja bo i 🙂

 

Enkelt, bekvämt och serverat

Det märktes tydligt när jag gick från Facebook och hit till bloggen igen, att de som tidigare kommenterade (eller Like:ade) inläggen inte längre gör det – här. Jag skriver om ungefär samma saker, på ungefär samma sätt, här på bloggen som jag gjorde tidigare på FB … men det ligger nu inte längre i deras FB-flöde, utan istället ett klick (bokmärke) bort. Minsta motståndets lag, typ 🙂

Hursomhelst, Facebook är på väg åt fel håll och jag tar en annan väg istället. Tills dess … får min blogg här utgöra ett ”substitut”. Inte mig emot, tvärtom, jag gillar blogg-formatet. (Den uppmärksamme har säkert redan också noterat att mitt Twitterkonto har fått nytt liv igen).

En lätt uppgradering av den här bloggen har dessutom skett, med en ny version av WordPress som flyter på snabbare, samt en tjusig bakgrundsbild från Gotland (som jag tog på semestern nyligen). Bilden har för övrigt fått en sepiaton i Photoshop:

sepia_665px_gotl_DSC_9726

Jorden lutar

Idag lutar Jorden 23,5 grader, vilket gör att norra halvklotet är som närmast Solen. Den här dagen är mer känd som midsommarafton med allt vad det innebär med jordgubbar, sill, potatis och nubbe. Åtminstone nuförtiden.

Förr … firades den här dagen med en hednisk ”soldyrkan” och det förekom offerfester i fruktsamhetens tecken. Då inföll dessutom midsommar (eg. sommarsolståndet) oftast den 21 juni … men 1952 bestämde man att midsommar alltid skulle vara på en fredag för att bättre passa in på arbetsveckan.

Glad midsommar!

http://sv.wikipedia.org/wiki/Midsommar

 

 

Vattenfall och religion

Vatten i mängder … behövs i ett pappersbruk. Min farmors far John Teodor (och hans hustru Cecilia) flyttade från Lilla Edet för att jobba på Papyrus i Mölndal. Deras dotter Lilly träffade där min farfar Arnold … och deras son Kent gifte sig så småningom med min mor Mirjam.

Min morfar Axel var präst och fick en tjänst i Mölndal i början på 50-talet. Min mor Mirjam flyttade därför med hela familjen från Nässjö till Stensjön i Mölndal, där hon senare träffade min far Kent.

Någon gång runt 1993 fick jag kontakt med en släkting, Rune, som hade släktforskat på min fars sida. Att få ta del av all den informationen som han hade fått fram var minst sagt spännande. Något år senare började jag fråga runt lite bland mina släktingar på min mors sida … och fick fram några namn (och uppgifter) som jag hade hört nämnas som barn men sällan reflekterat över.

All denna information sammanställde jag sedan i ett litet häfte som jag delade med mig av till mina släktingar. Rune hade hittat namn och släktingar tillbaka till år 1734 på min fars sida. På min mors sida fanns uppgifter tillbaka till år 1842, men där finns mer att hämta någon gång i framtiden.

Så, där ser man hur det ena kan leda till det andra … från ett vattenfall och en religion. De blev (den indirekta) orsaken till att jag så småningom föddes (uppe vid Stensjön). Jag lär för övrigt ha blivit ”tillverkad” en midsommar vid en sjö i närheten av Mölnlycke, inte långt därifrån jag bor nu.

BILD: Vattenfallet vid Götaforsliden i Mölndal, strax ovanför (fd) pappersbruket Papyrus. 

vattenfalloreligion

Några lösryckta minnen från sommaren 1985

Någon gång i maj 1985 hyrde jag ut min lägenhet i Göteborg över sommaren … och packade ner det jag behövde i en ryggsäck. Jag hade inte bestämt vart jag skulle, det kunde bli Europa … Sverige .. eller någon annanstans, men det visade sig att jag skulle bli kvar inom rikets gränser hela sommaren.

När jag stod ute på gatan den första morgonen bestämde jag mig för att lifta över till Öland och hälsa på några släktingar. Ett par dagar senare sov jag i deras drängstuga och hjälpte dem med olika saker. De drev en kiosk och restaurang på en camping, så där höll jag till … men ibland hjälpte jag också andra (grannarna där) med att exempelvis lasta hö, jag hyvlade ett stort träd som blev en flaggstång (till slut *puh*) och hämtade färsk mjölk och ägg hos bonden. Enkla men minnesvärda stunder. Upplevelser med ”guldkant” behöver inte alls vara ”märkvärdiga”.

Sedan tog jag mig vidare till Gotland där jag bl.a hälsade på vänner i Visby och en barndomskamrat i Fårösund. Nästa infall … blev en tur till Stockholm, där jag köpte en båtluffarbiljett och gav mig ut i skärgården. Ett minne därifrån var när jag slagit upp mitt tält på en holme (mitt emot Sandhamn) och lagade ärtsoppa (med punsch) på mitt spritkök. Då lade en äldre man till med sin båt och jag bjöd in honom att äta (och skåla) med mig. Han hade levt hela sitt liv ute i skärgården och nästa dag åkte jag med honom runt bland öarna medan han berättade något om varje ö vi passerade. Enkel men minnesvärd upplevelse 🙂

På min fortsatta resa i mellersta och södra Sverige träffade jag mycket folk och när jag liftade var det inte sällan som folk erbjöd en sängplats eller ett hörn på tomten åt mitt tält. En kvinna i Värmland, som var hunduppfödare, ville ge mig en nyfödd hundvalp men jag fick vänligt tacka nej. Jag hade trott att folk skulle vara mer misstänksamma och reserverade mot liftare men det visade sig vara tvärtom.

Någon gång emellanåt, på någon enslig plats, hände det att jag inte fått lift när mörkret började falla, då fick jag göra det bästa av situationen … Vid ett sådant tillfället så stod jag mitt ute på en gammal landsväg med åkrar runtomkring. Då lade jag mig i min sovsäck i sädesfältet så att jag inte kunde ses från vägen. Att somna på det viset under bar himmel en ljum sommarkväll är något alla borde få uppleva.

Så småningom, i september, kände jag att jag var ”nöjd” med mitt sommaräventyr och styrde kosan mot västkusten igen. Sedan levde jag (återigen) det trygga och bekanta Svensson-livet hemma i lägenheten 🙂

PS. Översta bilden är från en ö i Stockholms skärgård. På mittersta bilden är jag nyvaken någonstans i närheten av Strömstad / Lysekil, om jag minns rätt, och nedersta bilden minns jag inte riktigt var det var … men så såg jag ut vid vägkanten den sommaren 1985.

hitchhikesummer85

Intron

Den som har tillbringat lite tid i Spotify (eller annat musikprogram) … för att leta låtar eller bara lyssna i allmänhet … har säkert någon gång hört ett bra ”intro” som inleder låten. Ett intro som efter en kort stund sedan övergår i själva låten – som då låter helt annorlunda.

Inte alla givetvis, men alltför många intron är ”malplacerade”. Varför gör man så? Som om någon skulle visa upp en röd tavla och sedan hänga upp en blå istället, typ 🙂

Visst kan man som musiker åberopa ”konstnärlig frihet” … men varför (?) gör man ett intro som inte alls speglar / kopplar / samspelar med låten? Hur många gånger har jag inte tyckt att introt  ”lovar gott” … för att sedan falla platt till marken när låten väl börjar. Nåväl, de som skapar musik får förstås göra precis hur de vill, men jag skulle gärna vilja veta – varför?

Skulle du hälla ketchup (symboliskt: intro) eller chokladsås på den här efterrätten? 🙂

after_right

Kinesiska muren

För några veckor sedan bloggade jag ett par rader om min resa i Kina. Idag hittade jag en diabild till som jag har scannat in, där jag står på Kinesiska muren och fryser. Jag minns att det var svinkallt och ännu värre blev det när man fick känna på de iskalla nordanvindarna från Mongoliet (till höger om muren) som svepte in över muren.

Jag hade inga vinterkläder med mig i ryggsäcken så jag fick låna en grön Kina-rock av en tysk vagabond på hotellet. Det tyckte kineserna var roligt. De pekade på mig och skrattade ogenerat åt den utklädde västerlänningen.

Innan jag besökte muren hade några vänner hemma berättat för mig att de tagit med sig sovsäckar och övernattat på Kinesiska muren, men det var på sommaren, jag var där i december. Jag lockades inte av en natt i sovsäck.

Några korta ord om vagabonden från Tyskland också … nu när minnena börjar dyka upp. Han hade fotvandrat och delvis liftat från Turkiet genom flera länder, till Kina. Det var intressant att lyssna på honom när han berättade om saker som han hade upplevt på sin resa. Jag hade flugit bekvämt till Peking så jag hade inget att komma med där 🙂

kinamur

En svartvit Cinemagraph

Jag förstår inte riktigt varför … men den här bilden har satt sig fast i hjärnan på något märkligt sätt. Den vill liksom inte släppa taget. Jag såg den först för ca två månader sedan … sen dess har den gjort sig påmind flera gånger av någon outgrundlig anledning. Den dyker oväntat upp i bildminnet … bara sådär.

Jag gillar bilden. Det är en av flera liknande bilder (sk Cinemagraphs –  delvis rörliga) jag bloggade om då, men det är bara den som spökar för mig. Vad vill den säga mig? 🙂 Det är kanske dags att göra en egen Cinemagraph-bild snart? Eller boka en tid hos en psykolog kanske? 🙂