Jag spelar på Lotto ibland. Samma fyra enkla rader (för 24 kr) brukar det bli då. Visserligen är det roligt att nu för en gångs skull ha vunnit på Lotto (2209 kr) men samtidigt sååå frustrerande att bara vara 1 rätt från ca 4 miljoner. Hade jag varit skrockfull så hade nr 10 för evigt blivit mitt otursnummer :/ Nåväl, nu får jag väl fira med lite extra räksallad på korven istället.
Jag lånade ut en kamera till en bekant för många år sedan som skulle ut och resa ”Jorden runt”.
Jag minns att vi stod i en bar och hängde över varsin öl medan vi pratade om hans resa. Han sa bl.a. att han hade svårt att tänka sig ett Svensson-liv här hemma i den vintriga kylan med ett vanligt, tråkigt kneg. Det är ju inte helt ovanligt att höra dissningar om den svenska kalla, mörka vintern så jag la inte så stor vikt vid det då utan tänkte att han står säkert här om ett år igen och gnäller om samma saker.
Men han kom aldrig tillbaka. Flera år senare droppade det ner några bilder i brevlådan tagna med min kamera. Det var från hans bröllop – på Filippinerna. Han hade slagit sig ner där för gott och gift sig med en filippinska. Han såg ut att må bra och förhoppningsvis fick han det liv han längtade efter. Min kamera såg jag aldrig mer men den fick väl bli min ”bröllopspresent” 🙂
Tankarna på honom har dykt upp lite då och då i mitt liv när jag har funderat över mina egna livsval. Vi har förmågan att styra / ändra våra liv om vi verkligen vill men många gånger är det våra rädslor och vår feghet som bromsar oss. Man ”vet vad man har men inte vad man (inte) får” … men ett Svensson-liv är ju också ett val. Om än indirekt.
Häromdagen lämnade jag några blodprover och frågade då lite nyfiket i förbigående sköterskan, som innan nämnde att hon har jobbat med det i 30 år, hur många liter blod en människa har. Hon visste inte det … och fick därför fråga en yngre sköterska på avdelningen.
Alltså, hur är det möjligt att inte veta en sådan sak om man har jobbat i 30 år med att sticka folk i armen? Även om man skulle ha missat / glömt det / i sin utbildning så är det väl näst intill omöjligt att inte fråga sig själv det om man har det som yrke? Jag sa det inte till henne … utan nöjde mig med den yngre sköterskans svar; ”4 – 6 liter beroende på kroppsstorlek”. Dessutom hade hon inte hunnit sticka mig än 🙂
För inte sååå många år sedan … lyssnade man på radio (oftare) och hade man tur (tajming typ) så spelade de den musik man gillade. Då kunde man gå till skivaffären nästa dag och lyssna på hela vinyl/cd-skivan innan man bestämde sig för att köpa den.
Numera finns iTunes och Spotify (m.fl.) på ”en dator nära dig” och det underlättar (*understatement*) när man vill hitta musik som man gillar. (Dessutom behöver man nu inte heller köpa hela skivan/albumet om man kanske bara gillar 2 – 3 låtar).
Nu när musiken finns ”bara ett klick bort” så har jag upptäckt massor av musik som jag annars förmodligen aldrig hade letat efter tidigare. Ett (av många) exempel är den begåvade och lågmälda danska artisten Agnes Obel (nedan).
Minnen vaknar lättare till liv med hjälp av musik … och när jag skrev förra inlägget om ”lillprinsen” så lyssnade jag samtidigt på musik från den tiden. ”Out of the blue” med Roxy Music fick mig att minnas vårt besök på Wimbledon i slutet på den sommarmånaden. (Det var en sådan där värme-rekord-sommar och hela England snålade med dricksvattnet). Det var olidligt varmt inne på arenan i Wimbledon och Johan mådde inte bra (av värmen) så vi sökte oss ner i en av gångarna för att få skugga. Vi hittade en smal gång nere under läktaren och lade oss på golvet.
En kille i träningskläder sprang emot oss och hoppade över oss … han vände sedan lite längre bort och hoppade över oss igen. Nästa gång han vände så försökte vi flytta på oss så gott det gick i den smala gången. Han stannade upp framför oss och började tänja. ”It’s ok, Im just varming up, but your friend seems to be a liitle bit dizzy” sa han och tittade på Johan som inte hade rest sig upp. ”You better stay here in the shadow”, sa han till Johan och fortsatte värma upp.
När nästa match skulle börja visade det sig att den killen skulle spela och på tavlan stod det att han hette Nastase (en känd tennisspelare på den tiden). Vi gick vidare för att se Björn Borg spela en kvartsfinal … men Johan ville (klokt nog) sitta i skuggan utanför den arenan. Efter matchen åkte vi till hotellet där en av träningsledarna tyckte att Johan, som nu hade blivit sämre, för säkerhets skull skulle åka till sjukhuset. Det visade sig att Johan hade fått någon kombination av solsting och uttorkning.
Denna händelse började jag minnas … när jag lyssnade på (bl.a) ”Out of the blue” med Roxy Music. Musik har en märklig förmåga att framkalla gamla minnen. (I övrigt kan nämnas att Johan tillfrisknade. Året efter (1976) fick Ilie Nastase möta Björn Borg i Wimbledon-finalen som Borg vann).
När jag var 17 år tillbringade jag en sommarmånad i Bristol (England) på en kombinerad språk- och träningsresa. På förmiddagarna var det språkundervisning och på eftermiddagarna tränade vi volleyboll. Eftersom vi var unga och odödliga och givetvis klarade av ”allt” så gick vi sedan ut på någon pub / dansställe. Varje kväll.
Jag minns bl.a. att jag och min fllickvän Ann-sofie stod i kön till det populäraste och största dansstället (discot) i Bristol och när vi blev insläppta frågade vakten varifrån vi kom. ”- Jaså, ni är från Sverige. För en timme sedan släppte jag in en journalist från Sverige, ni kanske träffar honom därinne”.
Lite senare stötte vi på min rumskamrat Johan (vi bodde två och två inhysta hos olika familjer) och jag frågade honom bl.a. om han möjligtvis sett till någon svensk journalist. Då visade han mig ett press-kort som han hade låtit tillverka, där det (förutom ordet PRESS i stora röda bokstäver) stod en massa trams … som t.ex. att ”detta kort berättigar till full tillgång till lillprinsens dagbok”.
Han hade gått förbi hela den långa kön och viftat med presskortet åt vakten (som förstås inte kunde läsa svenska) och han hade dessutom inte behövt betala inträde. Resten av den sommarmånaden gick han under smeknamnet ”journalisten”.
En av låtarna som var populär på dansgolvet då (på vinylskivornas tid) var den här :
Jag besökte för första gången (på länge) det nyrenoverade och ombyggda stadsbiblioteket i Göteborg. Biblioteket har fått en snygg och fräsch vit inredning och det fanns många bekväma platser med utsikt att slå sig ner på (med en bok) bakom den glasade fasaden.
Tyvärr har man inte lyckats göra något åt den (förväntade) tystnad som borde råda på ett bibliotek där folk sitter försjunkna i tankar och studenter försöker nöta in kunskap. Barnen skriker, stojar och härjar fritt överallt utan föräldrars förmaningar, mobiler ringer och även bibliotekspersonalen pratar högljutt med sina besökare. Akustiken är inte heller den bästa, om man säger så.
Nåväl, det är väl ännu ett tecken på nutidens allmänt respektlösa anda. Jag fick plugga in mina små hörlurar och försöka stänga ute oväsendet med lite musik. Det funkade hyfsat men det är synd att det skall behövas.
När man har växt upp med tv-programmet ”Fem myror är fler än fyra elefanter” så känns det sorgligt när man får läsa att Brasse Brännström har gått bort. Vinylskivan ”Varning för barn” spelades också flitigt i pojkrummet hemma och fortfarande idag kan jag nynna på någon av låtarna … och citera en å annan klassisk replik från sketcherna … som t.ex. ” – Tuppen hälsar” (ur Flygkaptenerna).
Jag kände henne knappt … men vi växlade alltid ett par ord när vi möttes. Eller rättare sagt vi utbytte några gester och leenden, eftersom jag inte förstod hennes språk och tvärtom. ”Bra” hade hon trots allt lärt sig att säga på svenska. Det sa hon ofta och på håll brukade hon vinka glatt. Jag tyckte om den gamla damen. Hon var säkert närmare 90 år och hade en härlig glimt i ögat.
Igår mötte jag hennes dotter när jag var på väg hem. Hon berättade att hennes gamla mamma nu hade dött. Jag blev så ledsen … fast jag ju egentligen inte kände henne. Men en del människor går direkt till hjärtat. Vi förstod varandra på ett annat plan och vi log mot varandra i något slags obegripligt samförstånd. Jag kommer alltid att minnas henne. Vila i frid.
Jag var på bröllop igår. Min kusin Claes gifte sig med sin Juliet på Kungälvs fästning. Efteråt firade vi på Doktor Glas, med några glas … och god mat. Sisådär 5 minuter innan ceremonin skulle börja hade vi ingen ström till bröllopsmusiken men till allas lättnad löstes det i sista stund. Annars flöt allting på utan missöden och den festliga avslutningen på Doktor Glas blev även den en höjdpunkt. Grattis !
EDIT: 68 st bilder från bröllopet kan du se här (Flash).
