Måste man vara döende för att inse … vad livet går ut på och vad man borde ha gjort?

Idag kunde man läsa på DN.se om en sjuksköterska som har skrivit en bok om vad människor på sin dödsbädd ångrar allra mest. Saker som att ha tappat kontakten med sina vänner, att de har jobbat för mycket … eller att man faktiskt kan välja att vara lycklig.

I västerlandet pratar vi sällan om döden, vilket kanske är en av anledningarna tiil att man inte så ofta reflekterar över sitt liv, åtminstone inte på samma sätt som, exempelvis, de ”sjuka” som får sig en tankeställare … eller … de som befinner sig på sin ”ålders höst”.

Kanske borde vi prata oftare om döden, på ett konstruktivt sätt … så att vi skapar en större insikt om hur vi lever våra liv, jämfört med hur vi skulle vilja leva det. Egentligen.

Även de som försöker leva sina liv i ”100 knyck” och försöker hinna med ”allt” innan de lämnar in borde kanske fundera över om det är rätt sätt, eller om ”kvalité” kan vara ett alternativ för dem istället för ”kvantitet”. Varför inte börja med att fundera på vad du skulle göra om du hade ”kort tid” kvar att leva .. exempelvis .. och ”syftet” med dina val då.

Alternativt .., så sticker du istället ”huvudet i sanden” och låtsas som om du är odödlig och att du lever ditt liv helt rätt 🙂 Det är ett val du har också.

 ” Life is not a journey to the grave with the intention of arriving safely in a pretty and well preserved body, but rather to skid in broadside, thoroghly used up, totally worn out, and loudly proclaiming: ’Wow, what a ride !’ ”  – Anonymous