Jag kände henne knappt … men vi växlade alltid ett par ord när vi möttes. Eller rättare sagt vi utbytte några gester och leenden, eftersom jag inte förstod hennes språk och tvärtom. ”Bra” hade hon trots allt lärt sig att säga på svenska. Det sa hon ofta och på håll brukade hon vinka glatt. Jag tyckte om den gamla damen. Hon var säkert närmare 90 år och hade en härlig glimt i ögat.

Igår mötte jag hennes dotter när jag var på väg hem. Hon berättade att hennes gamla mamma nu hade dött. Jag blev så ledsen … fast jag ju egentligen inte kände henne. Men en del människor går direkt till hjärtat. Vi förstod varandra på ett annat plan och vi log mot varandra i något slags obegripligt samförstånd. Jag kommer alltid att minnas henne. Vila i frid.